Kolumn i Österbottens tidning 29.04.12

Det var senaste vår då jag fick i uppdrag att fotografera huset som jag fick upp ögonen för dess potential.
Jag fotograferade vissa detaljer, såsom många kakelugnar, vackra blyinfattade fönster då tanken smög sig på – Här kunde jag ju bo!

Huset hade varit en tid till salu och fastighetsförmedlingen brukar sända ut mig för att fotografera specialobjekt, ta detaljbilder och använda min kreativa sida för att få fram det vackra till exempel i mer krävande objekt. Det var då när jag stod där i tystnaden och såg solljuset sila in genom de vackra fönstren som jag tänkte: Jag kunde bo här! Då insåg jag att jag stigit ur min roll som fastighetsförmedlare och såg på huset, inte som ett försäljningsobjekt utan som ett hem – mitt hem. Huset som jag förevisat för kunder och inte haft en tanke på förut.

Tystnaden, rofylldheten, ja huset själ fanns där omkring mig i den stunden.

Jag var egentligen intresserad av ett annat hus i Madicken-stil. Med mera fina snickerier. Dethär huset är stramt och mera i funkis-stil. Vi hade också varit och sett på flera objekt, några utanför centrum och något på landsbygden. Till och med sett på hus över vår budget. Men med flera års studier bakom mig var det inte läge att göra allt för stora utsvävningar.

När man väljer ett hus väljer man efter det behov man har. Men sen kommer den andra aspekten som är lite svår att förklara. Köpbesluten är sällan rationella. Besluten utgår ifrån intuition, fantasi och känslan man får när man stiger in i sitt blivande hem.

Samma kväll tog jag maken med mig och vi gick en lov runt huset. Vi stod länge på tårna och kikade över staketet. Nästa dag fick jag låna nyckeln till huset. Vi satt på salsgolvet och fantiserade över hur det kunde se ut en dag. Att se förbi plastmattor och rumsindelningar. Huset har ursprungligen varit ett parhus och blivit renoverat många gånger. Spännande att gå husesyn och försöka luska ut vad som fanns under plastmattorna. Hade med mig de ursprungliga ritningarna då jag gick runt och hittade en övertapetserad dörr.

Medan vi satt där och fantiserade funderade vi också krasst på huset som ett investeringsobjekt. Dethär huset har ett bra andrahandsvärde. Det är alltid lätt att sälja ett hus som är såhär centralt beläget. Och så finns det många köpare i denna prisklass.

Då man köper från ett dödsbo kan pappersexersicen vara mer krävande och ta tid. Vi var färdiga att flytta redan i maj men det blev höst innan vi fick nycklarna i handen. Och det var först när alla papper var undertecknade som jag kände att nu är detta vårt hem.

Vi målade de gamla köksdörrarna och drog bort plastgolven i två rum. Och jag blev så rörd och glad över de gamla golvplankorna som kom fram. Där har de varit gömda i flera årtionden. Golven är intressanta i sig. I ett rum finns breda golvplankor från 1800-talet från ett annat hus. Sen finns det golv med smalare bräden från ett annat skede. Och parkett.

Det kom också en intressant fråga på min blogg “om det är ok att själv köpa huset när man jobbar i branschen?” Ja-a, man måste väl få ha tak över huvudet som andra vanliga mänskor. Skulle jag tro.

Eftersom vintern var i antågande så bestämde vi att renoveringen får vänta. Under mörka, kalla månader har vi inandats husets atmosfär, suttit vid kakelugnar och njutit av brasornas värme. Och många lösningar har fått växa fram i lugn och ro med respekt för huset. Det har känts rätt och fint.

Hemvarmt.