Trettio knackar på dörren. Trettio år blir jag på måndagen. Men något fuffens är pågång nu, denna lördag, ser jag. En påse med ballonger och serpentiner? Humm.. Återkommer när jag hinner, tror ett äventyr och många goda vänner väntar.

På förmiddagen träffade vi Efva Attling i hennes nya butik i Meatpacking District. Ett lite fjärilar-i-magen-känsla kändes i luften. Efva hade ett special-uppdrag åt oss… Så nu har vi hela dagen sprungit runt i New York för att söka efter den perfekta. Mer får ni veta och se senare, nu skall jag ta på mig min festklänning och Louboutin-klackarna!

En ljuvlig inbjudan, champagne och cupcakes….

Efter att ha smuttat på det bubbliga och tagit en snabb dusch gick vi till hotellobbyn för att träffa Petra och Linda.

Ja, jag får väl återkomma till denna lilla utflykt lite senare.

Som 23 åring skrev jag upp nya mål i livet. Allt från studierna, familjen, parförhållandet. När jag skrivit klart tyckte jag att listan såg lite tråkig ut, den var för vanlig, som utan kraft – inte jag. Var detta vad jag ville med mitt liv? Kraftlösa mål? Jag skrev en ny lista med mer spännande mål. Tokiga saker man inte ens vågar drömma om, aldrig skulle tillåta sig själv önska. Ett av dessa mål var att jag skulle segla över Atlanten före jag fyllde 26 år.

Exakta skrivna mål har mycket kraft.

Några månader senare, som nybliven 24-åring, seglade jag över Atlanten. Under resan kände jag mig förtvivlat liten, omsluten av det stora havet. Kände mig också otroligt mäktig och trygg. Såg inget levande på flera dagar, bara flera kilometer vatten under segelbåten. Så, kom den första fågeln och efter det valarna. Späckhuggarna och delfinerna. Och Azorerna i morgondiset.

Ett av mina mål här i livet är att jag, då jag är gammal, kommer att sitta i min gungstol och känna ro och vara tillfreds. Titta på bilderna jag tagit, minnas alla ställen jag besökt runt om i världen, fina mänskor jag träffat och läsa intervjuer jag gjort.

Jag har alltid levt för äventyren. Att kunna pusha sig själv. Göra saker jag inte trodde var möjligt, aldrig egentligen skulle våga. Och ibland ska man ta sig en funderare och stanna upp. Att inte skämmas för att man lyckats och vara stolt över sig själv.

Att här i veckan bli kallad bloggdrottning fick mig att ta en tacksamhetspaus. Bara sitta i fåtöljen vid stugan, smutta på varm kakao. Och vara tacksam. Stolt över mig själv. Att jag själv gjort detta. Och haft roligt.

Att inte ångra att man levt fullt ut…

Om ni inte vet det, så är det det som livet består av, enbart av stunder och ögonblick, missa inte nuet.

Nu är jag under 30. Sitter i min fåtölj. Har knappt sett något av livet än. Men så mycket att jag känner en stor tacksamhetskänsla och hunger för mer.

Malenami seglar

På söndagen fick Kärleken göra brasa. Och jag fick hugga ved.

Efter en lång promenad på isen är det skönt att sitta ner vid en värmande brasa och dricka varm choklad.

Testade också hur bra Piece of Finland värmde. Jo, de värmde.

Fast jag tidigare stoltserade som en tupp om HDR bilderna så kan man inte alltid lyckas. Fast man knåpar en god stund. Men tillsist är det bara att kasta handduken i hörnet och ge upp. Det ser ju bara konstigt ut.

Hoppas ni har haft en riktigt skön början på veckan!

Hej på er! Här sitter jag i bastun! Mera löylyä bara!!

Tjolahopp! Inte alls kallt… Har på mig simskor för att inte fötterna skall frysa fast i marken.

Självgjord stege.

Kolla isbitarna.

Brainfreeze!

Stövlar från Manitobah Mukluk från TinTin Style. Bättre bilder på dem senare!

Dehär bjässarna väger runt två ton. Edit: Väga runt ett ton.

Lilla kissen och jag hälsar på hönorna.

Laman var så rolig! Den gillade inte att bli fotad, utan ställde sig med ansiktet mot väggen. Jag smackade lite och den vände nyfiket på huvudet, så blev den suspect och lade öronen bakåt och tittade in i väggen igen. Efter en stund sneeeglade laman undrande på mig, hade jag någonting gott att bjuda på? Det hade jag!