Hej kära läsare! Världens bästa Peppe har skrivet en alldeles underbart underhållande, djup, rörande, ärlig, skön och härligt humoristisk bok – Livet och barnet – som jag tog mig tid och sträckläste. När jag slöt boken kände jag mig stolt. Stolt för att jag känner Peppe. Jag har skakat hennes hand. Och hon är bäst. Julklappsips? Jajamensan! Har ni läst boken? Vad tyckte ni?
Bad henne göre ett litet gästinlägg:
Hej Malenami-läsare!
Malena har gett mig den stora äran att få gästblogga på hennes fantastiskt vackra blogg. Tack för det!
Min bok Livet & barnet handlar om hur nervös jag var inför att bli mamma. Att plötsligt bli ansvarig för en annan människa och få hela mitt liv omkullkastat. Ingenting kommer att vara som förut efter att du fått barn! Du kommer att bli en helt ny människa med helt nya värderingar, sade folk åt mig under graviditeten och jag trodde dem. Jag trodde att jag knappt skulle känna igen mig själv efter att ha kommit hem från BB och det gjorde mig oändligt rädd. Jag ville inte bli en ny människa, utan trivdes bra med gamla Peppe.
Mest rädd var jag ändå för att fasta i nåt slags kvinnofälla från 1950-talet där jag som mamma plötsligt enbart är barn- och hushållsansvarig, medan min man göt långa dagar på jobbet för att försörja familjen.
Jag har gett ut en tidning i över fyra år, skrivit kolumnen lite här och där och bloggat sedan 2005, därför trodde jag inte att det skulle vara så annorlunda att ge ut en bok. Men det var det. Aldrig för har jag varit så nervös inför folks reaktioner. Otaliga nätter har jag legat vaken och funderat på om jag ändå borde ha lämnar bort ett kapitel eller skrivit om slutet på boken eller bara plitat ner en helt annorlunda historia. Orden i Livet & barnet är så privata och personliga och plötsligt kände jag mig oskyddad och ensam. Tänk att man som författare känner sig så utsatt. Man sträcker ut sitt pickande lilla sparvhjärta för vem som helst att slita i bitar.
Samtidigt var jag också lite stolt. Tänk att jag klarade av att skriva en hel bok! Det som jag drömt om i hela mitt liv.
Och kan jag så kan ni! Går ni och drömmer författardrömmar tycker jag att ni ska reservera en timme varje dag för att skriva. Var disciplinerade och skriv på. Så en dag måste ni släppa texten och skicka in den till ett förlag. Jag tror faktiskt att det är svårare att våga skicka in sin text än att skriva den. Men ni vågar!
Och hur det gick med barnet? Vidar är i dag ett och ett halvt år gammal och en underbar liten typ. Om jag kunnat skicka en hälsning till mitt barnlösa jag skulle jag lugna henne med att säga: det går bra och kärleken är enorm. Dessutom kan man leva jämställt och mycket lyckligt också efter att ha blivit föräldrar.
Massa kramar, Peppe
